Asghar Farhadi – den mästerliga visionären som breddar vyerna

Nyhet /

Det var med namn som Mohsen Makhmalbaf och Abbas Kiarostami som den iranska filmen kring 1990 gick in i både en ny våg och en guldålder. Asghar Farhadi för idag traditionen vidare med framgångar som ingen före honom.

Asghar Farhadi stora internationella genombrott kan nog kallas modern filmhistoria. När »Nader och Simin – en separation« hade sin världspremiär i mitten av huvudtävlans startfält under Berlins filmfestival 2011 så klack det liksom till i hela grannskapet. Kritikernas toppbetyg bildade femstjärneparad med få eller inga undantag. Till på köpet, vilket långt från alltid händer, föll publiken pladask. Ovanpå detta bestämde sig juryn, i vanlig ordning en heterogen grupp egensinniga personligheter, för att enhälligt ge filmen sitt förstapris, Guldbjörnen. Sådana »hat trick« tillhör något ytterligt ovanligt. Att filmen lite senare fick en Oscar (Irans första) förvånade ingen.

»Nader och Simin« summerar ganska väl sin upphovsmans val av teman och hur han så mästerligt hanterar dem. Vi har ett teheranskt medelklasspar i kris; hon vill att de flyttar utomlands så att deras dotter växer upp under bättre villkor medan han, efter sin fars Alzheimersdiagnos vill stanna. Hon begär skilsmässa, får avslag och flyttar. En ung kvinna, religiös, gravid och fattig, anställs nu som vårdare åt den förvirrade gamle mannen, varpå tilltagande dramatik vidtar. Vi sitter gastkramade intill, bokstavligen, den sista minuten.

Vid det laget har vi, utöver en helgjuten filmberättelse, även fått oss ett intrikat axplock ur dagligt iranskt liv, ur social och religiös-politisk aspekt, ofta via vardagliga bestyr, ömsom dråpliga, ömsom upprörande (alltid, går Farhadi i god för, korrekt återgivna). Slutligen och obestridligen lämnas vi med en stark känsla av något universellt, som berör oss, var än vi må bo.

Det är därför inte helt underligt att Asghar Farhadi har expanderat sitt arbetsfält, såväl geografiskt som språkligt. 2013 kom den i Frankrike inspelade »Det förflutna«, ännu en skilsmässostudie med dialog på franska och farsi. I år tar han oss till Spanien i »Alla vet«, nu inspelad helt på spanska.

Det rör sig denna gång inte om skilsmässa utan bröllop. I övrigt är här era Farhadiska inslag: En familj med slitningar, representanter ur olika socialgrupper, en och annan hemlighet som anas under ytan – eller vet alla redan?

Platsen är landsbygd utanför Madrid och familjen samlas för festlig begivenhet. Hela vägen från Buenos Aires kommer Laura, brudens argentinskt gifta storasyster, med sin tonårsdotter och yngre son. Återföreningarna är både kära och problematiska, bäggedera när det gäller Lauras gamla ungdomsvän Paco, där vissa gamla känslor gör sig påminda. Vad som verkligen sätter sällskapet i skakning är emellertid ett mystiskt försvinnande av en familjemedlem, följt av ett brev om lösensumma. Farhadis dragning till thrillerlika stämningar hamnar ibland i skuggan av hans humanistiska kvaliteter men ska inte underskattas. Här får bägge kvaliteterna ta sig fyllig plats.

Att en regissör med så distinkt uttryck tar sig an nya språk och därmed nya skådespelare (alltid de bästa, precis som på hemmaplan) är både spännande och givande att ta del av. Något engelskspråkigt har det ännu inte blivit; Farhadi  fick häromåret ett amerikanskt erbjudande om att nyinspela sin debutfilm »Dancing in the Dust« (2003) – som en western. Tyvärr (?) tackade han nej.

Text: Jan Lumholdt

Missa inte att möta regissören Asghar Farhadi och se hans nya film »Alla vet« – köp biljetter här!

Prenumerera på festivalens nyhetsbrev

Missa ingenting under festivalen. Anmäl dig till vårt nyhetsbrev här.